”Jag vill skiljas”

Ur ”Ur vulkanens mun” av Helena von Zweigbergk

”Mats ligger bredvid mig på sängen. Han ligger på sidan med ryggen mot mig, stödd på ena armbågen. Han läser en bok. Han är så nära att jag kan, om jag blundar, känna hans speciella doft. När jag ser på honom förnimmer jag hans breda skulderblad bakom tyget på den kortärmade skjortan. Om jag skulle ta av honom skjortan och blunda igen skulle jag kunna läsa av varenda leverfläck på hans kropp som blindskrift. Vad gör man med den sortens kunskap om en annan människa när man skiljer sig?

Den jag känner utan och innan, som jag kan varenda centimeter av, kommer om vi skiljer oss att leva i en annan, parallell värld. Varje gång vi nickar ansträngt åt varandra på skolavslutningar och konfirmationer kommer vetskapen om den andras alla små detaljer att finns där. Daterad som i ett gammalt lexikon

Det är absurt. Hur ofta jag än har längtat efter att skilja mig från Mats har jag aldrig tänkt mig att jag skulle göra det helt och fullt. Som att vi är för mycket familj för det. Att han ska fortsätta finnas i mitt liv som en sorts släkting.

Men Mats och jag skulle förmodligen bli den sortens skilda par som tappar varandra helt, förutom då det gäller det allra mest praktiska och nödvändiga.”

Att göra det. Att efter oräkneliga sömlösa nätter med väsande röster och upptrappade konflikter ta beslutet.  Hur vet man att det är dags och hur vet man att det inte är lönt att försöka lite till? Att vara utan barnen varannan vecka.  Att hamna i ett sämre ekonomisk läge. Att kärleken känns som en uppeldad brasa och man inte planerar något tillsammans längre.

Om man vill kämpa, så är det relationen i sig man ska kämpa för. Situationen blir aldrig sämre av att gå i parterapi.

Man kan känna rädsla för att terapiprocessen ska ställa allt på sin spets och forcera fram ett beslut eller att terapin förväntas leda till att man hittar tillbaks till varandra trots att det är ett otänkbart alternativ. Ofta fungerar den istället som en frizon där man slipper fastna i vanliga destruktiva mönster.  Vad är som är viktigt för er är det som styr processen. Det får ta tid. Man får vingla fram mellan ”vill” och ”vill inte”. Utfallet kan man aldrig vara säker på. Jag har sagt tack och lycka till både till klienter som glädjestrålande konstaterat att de räddat sitt äktenskap och till dem som, kanske inte lika glädjestrålande, men trygga och fast förvissade om det riktiga i sitt beslut valt att gå vidare på var sitt håll.